Sitter på Starbucks på Centralstationen i Malmö. En paus innan höstterminen drar i gång. Ytterväggarna är desamma som för 34 år sedan. Då var detta en ruffig stationsbyggnad som bara skulle passeras så snabbt som möjligt från tåget för att hinna med nästa flygbåt. För att i bästa fall hinna till Montessoriseminariet på andra sidan sundet, helst i tid. Jag minns hur vi, nitton år gamla och fulla av energi, upptäckte att det inte går att gapskratta samtidigt som man försöker springa snabbt. Det morgonen missade vi båten!
Nu har fokus flyttats både inåt och utåt. Världen har både blivit större och mindre. Mina underbara barn och den lilla världen runt oss är viktigast av allt. Samtidigt har avstånden i världen minskat. Det som då för en nittonåring var ett stort äventyr, är idag bara en resa över bron, kanske till jobbet på andra sidan, för att sen på kvällen åka samma väg hem igen. Idag tar man sig med samma lätthet längre ut i världen. Det är ganska härligt!
Ja, det blev ett lite filosofiskt inlägg det här. Som det kan bli när man hamnar på en plats med minnen, i skarven mellan en lång och skön ledighet och uppstart på jobbet. Alltmedan Starbucks spelar Le monde est virtuel med Serge Fiori.
Så nu åter till croissanten, teet och "tête à tête", tidningen för frankofiler. Ännu återstår några sköna dagar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar